Månen är en satellit, vilket betyder att den går i omloppsbana kring en planet som i detta fall är vår jord. Den är solsystemets största måne i proportion till himlakroppen den kretsar runt.
Från jorden ser vi månskivan som en cirkel eller skära, vilken lyser upp en del av natthimlen. Särskilt under nätter med fullmåne kan månljuset göra nätterna något ljusare. Ljuset månen sänder ut mot jorden är enbart reflekterande solljus och det tar cirka en sekund för ljuset från månen att nå jorden.
På grund av rotationens beskaffenhet är det alltid samma sida som är vänd mot jorden, månens ”mörka sida” ser vi däremot inte.
På närmare håll framträder månens yta som gråfärgad och ärrad av nedslag. Månen är täckt av kratrar – några av de väldigaste kratrarna är hundratals kilometer i diameter. Eftersom månen saknar klimat kommer inte exempelvis vind sudda ut alla märken under dess historia. Den enda påverkan mot ytan är erosionen från mikrometeoriter som ständigt regnar ner från yttre rymden. Under en vanlig dag på månen rör sig inget mer än skuggor och tystnaden är total.
Månens yta ger evidens om hur våldsam rymden är – kratrarna har uppstått efter meteornedslag (månens baksida är än mer ärrad av nedslag). De flesta kratrar är dock tillkomna i månens barndom då det fanns massor av himlakroppar som flög omkring under den tid solsystemet bildades och under den tidsålder som kallas Sena tunga bombardemanget.
Förutom de kratrar som karaktäriserar ytan finns även berg varav de högsta sträcker sig ett par tusen meter upp.
Månen är en livlös himlakropp av sten och vars yta består av ett tjockt täcke av stenar och stendamm över en berggrund, det material som ibland kallas regolit. Bland de astronauter som trampat på dess yta vittnas det om ett svart damm som lätt fastnar och är svårt att borsta av. I samband med expeditioner har analyser visat att det finns fruset vatten, av vilka de högsta koncentrationerna finns vid månens poler i regioner som ligger i ständig skugga.
Månen har en mycket tunn atmosfär, vilket inte skyddar ytan från vare sig UV-strålning eller meteorer. Gravitationen är bara en sjättedel av jordens, vilket innebär att om en människa rör sig över marken kommer denna nästan studsa fram.
Det finns många namngivna platser på månen som månhavet (bestående av mörka fält som uppstått av vulkanutbrott; de kallas hav trots att det aldrig funnits vatten på månen eftersom tidiga astronomer misstog områdena för hav), Stillhetens hav (Mara Tranquillitias), mare Nectaris (månhav). De ljusa områdena kallas högländer. Några andra namngivna platser är Taurus-Littrowdalen, North Ray-kratern, Tycho och Eratosthenes (kratrar) och Hadley Rille (en kanjon). Det högsta berget är Mons Blanc med en höjd på runt 3 600 meter. Månen själv har inget annat namn, motsvarande Tellus på jorden, då den länge troddes var en unik astronomisk företeelse – först under 1600-talet upptäcktes månar kring andra planeter.
Klicka eller dubbelpeka på bilden ovan för att rotera månen i 360 grader.
Månens ursprung är inte säkerställd, men den främsta teorin utgår från att månen bildades efter en kollision mellan jorden och en stor himlakropp, den väldigaste kollisionen jorden utsatts för. Tack vare magnituden av smällen frigjordes tillräckligt mycket sten för att en stor måne skulle klumpa ihop sig och bildas. Enligt kollisionsteorin ska detta skett för omkring 4,5 miljarder år sedan.
Ett av de frågetecken som omger teorin är varför inte liknande kollisioner framfödde månar åt de inre planeterna i solsystemet. Kanske kan fler upptäckter om andra solsystem ge svar på hur vanligt det är med månar kring jordlikande planeter.
Precis som jorden används tidsåldrar för att beskriva månens geologiska utveckling. Dessa tidsåldrar har namngetts enligt:
Månen har sedan cirka tre miljarder år ingen geologisk aktivitet, fast dessförinnan fanns vulkanisk aktivitet, vilket finns spår av genom lavaflöden vars efterlämningar främst visat sig i de djupaste kratrarna.
En stor måne är viktig på flera sätt för möjligt liv att uppstå på en planet. Astronomen John Gribbin utpekar månen som den största enskilda faktorn till att avancerat liv kunnat uppstå på jorden … och han tillägger att en måne som vår är ovanlig. En viktig del i månens betydelse för livets uppkomst på jorden är att månen är det primära skälet till att kontinentaldrift förekommer på jorden, vilket påverkar temperaturen på jorden och gör den lämplig för liv.
Den stora månens gravitationskraft har också medfört att jordens axel fått en relativt stor lutning, vilket skapar en frekvent växling mellan dag och natt, något som i sin tur underlättar för livet då långa perioder utan solljus hade inneburit svårare förhållanden för de flesta former av liv på land.
Månens gravitation påverkar havsnivåerna på jorden (även solens gravitation påverkar, men i mindre grad). När gravitationen får vattnet att dra sig tillbaka från kusterna kallas det ebb och den följande fasen då havsnivån stiger vid kusterna kallas flod. Tidvattenkrafterna beror på att jordens avstånd till månen skiftar medan månen kretsar kring jorden.
Vid fullmåne, vilket inträffar en gång på knappt en månad, ser vi månen som en rund skiva på himlen vars ljus ges av solen. Halvmåne är det då halva månen blir belyst av solen från den riktning vi ser den från jorden och då den andra halvan riktad mot oss är månens skuggsida.
Avsaknaden av atmosfär bidrar till ett stort temperaturspann. Det kan som varmast på månen bli cirka 130 grader och som kallast kan det bli cirka minus 170 grader. Vad mera är så skiftar temperaturerna drastiskt mellan platser där solen lyser och platser som fallit i skugga.
[bilder full månen och halvmåne]
Till vänster Apollo 11-raketen lyfter; till höger Buzz Aldrin på månen (bilden tagen av Neil A. Armstrong).
Under mitten av 1900-talet initierades en rymdkapplöpning mellan världens två stormakter. Sovjetunionen tog ledningen med att som första nation skicka ut en rymdraket i omloppsbana runt jorden och utökade försprånget då dem skickade ut den första människan i rymden.
USA var tvungna att kontra med en remarkabel bedrift om de skulle kunna utjämna i kampen. De bestämde sig då för att satsa på en bemannad månfärd. Även om det fanns vetenskapliga bevekelsegrunder handlade det en hel del om propaganda och att visa motparten i Kalla kriget att de kunde räkna med att USA var av det rätta virket.
Strävan efter att nå månen och landa på den innan 1960-talets slut realiserades i Apollo-programmet som handhades av landets myndighet för rymdforskning, NASA. Efter intensivt arbete och enorma summor skulle den första månfärden bli verklighet i juli 1969. Rymdexpeditionen som döptes till Apollo 11 varade i drygt åtta dygn – själva färden mellan jorden och månen tog dock inte mer än knappt tre dygn, men drygt två dygn flög rymdfarkosten i omloppsbana kring månen.
Hastigheten rymdfarkosten färdades i var cirka 40 000 km/h då raketen inte låg i omloppsbana (då hastigheten är betydligt lägre) kring en himlakropp utan har lämnat gravitationsfälten.
På 2000-talet har intresset för rymdfärder till månen på nytt stegrats med planer att upprätta en permanent månstation. En kolonisation av månen kan komma att bli verklighet under 2000-talets första århundrade och en anledning är den åtråvärda gasen helium-3 som det kan bli tal om att anlägga gruvor för att utvinna. Helium-3 är ett icke radioaktivt ämne som av vissa tros kunna medverka till framställningen av fusionsenergi.
